Startsida > Nyheter och evenemang > Nyheter > 2017 > 04 >

Från hånfulla rop till försoning

Från hånfulla rop till försoning

10.04.2017 10:17 / uppdaterad 10.04.2017 10:37

Påsken föregås av stilla veckan då vi stannar upp inför Jesu lidande. De plågor som Jesus fick utstå återspeglar hela mänsklighetens nöd och lidande.

Kyrkans uppgift är att sprida hopp och ljus också där mörkret är som tätast. Samtidigt utgörs kristendomens kärna av att vi genom våra handlingar visar kärlek till våra medmänniskor i nöd. Helsingforsförsamlingarnas uppgift är att förverkliga detta uppdrag i staden.

Kyrkan ska vandra tillsammans med dem som marginaliserats. Kyrkans port öppnas för den som knackar på, oberoende av om den som knackar är en hemlös finländare, en papperslös utlänning eller en okänd förbipasserande. Alla är värdefulla och unika individer skapade av Gud. Mänskligheten är odelbar. Ingen människa är således illegal och det är aldrig olagligt att hjälpa sin nästa.

Vi utför detta uppdrag för att världen ska vara en plats där man inte ständigt behöver blir bedömd och värderad. I stället vill vi hjälpa människan att återta kontrollen över det egna livet.

Stilla veckan föregicks här i Helsingfors av eskalerande motsättningar mellan olika grupper. Åsikterna går isär gällande de asylbeslut som meddelas flyktingar – människor som sökt sig till oss för att be om hjälp. Såväl asylsökande som fått negativa beslut, liksom poliser i tjänst har fått utstå spott och spe.

Det hör också till kyrkans uppgifter att förkunna kärlekens, rättvisans och måttfullhetens budskap. Det medför att vi ibland också ställer oss kritiska till samhälleliga beslut och rutiner, och till hårda värderingar som inte tar hänsyn till våra medmänniskor. Ett starkt ställningstagande för invandrarna är ett exempel på detta.

Invandrarpolitiken har skärpts på bekostnad av förståelsen för den mänskliga nöden. Kriterierna har skärpts och reglerna för familjeåterförening, som främjar verklig integration, har stramats åt. Människor har sänts tillbaka till länder som vi själva av säkerhetsskäl inte är beredda att besöka.

Som kyrka agerar vi genom våra medlemmar, genom deras handlingar lyfter vi fram lidandet och nöden. Sedan är det den lagliga överheten som ska avgöra om det finns orsak till förändringar.

Var och en har rätt till åsikts- och yttrandefrihet. Kyrkans anställda kan, liksom alla andra kristna, använda sig av denna rätt t ex genom att delta i en demonstration. Det är ändå inte fråga om tjänsteutövning, inte ens fastän de kyrkligt anställda skulle vara klädda i ämbetskläder under en demonstration. Det är inte en arbetsuppgift att delta i en demonstration. Det finns inget behov av anarki, det gagnar ingen och ska inte heller uppmuntras till. Kyrkans uppgift är inte att motarbeta polisen.

Världen blir en bättre och tryggare plats för oss alla om vi jobbar för samförstånd och främjar dialogen mellan olika parter. Fördomarna minskar inte genom ryktesspridning eller genom att avsiktligt spetsa till situationer. Det är också viktigt att vi sätter oss in i relevanta fakta. Vi ska alla hålla oss till sanningen, också då vi motiverar våra egna åsikter. Hatprat är en synd som inte avtar innan vi öppet vågar tala om saken och sätta gränser för det. Däremot ska vi inte dra gränser som förhindrar att människor möts.

Ingen försoning skapas genom att motsättningarna drivs till sin spets. Fastan utmanar oss att ompröva de egna uppfattningarna och beteendet. Vad händer om vi gör ett försök att förstå varandras åsikter, fastän vi från början kanske har en helt annan uppfattning i frågan? Kan vi just under stilla veckan vidga våra vyer?

När vi möts i en anda av försoning bygger vi fred. Den första påsken firades inte i onödan – Kristus frälsade oss från synden, döden och allt ont.

Med önskan om en försonlig påsktid

BISKOP IRJA ASKOLA OCH KYRKOHERDARNA I HELSINGFORS:

Arto Antturi, Heikki Arikka, Daniel Björk, Sakari Enrold, Stefan Forsén, Leo Glad, Marja Heltelä, Martti Häkkänen, Kari Kanala, Timo Pekka Kaskinen, Ulla Kosonen, Teemu Laajasalo, Jussi Mäkelä, Auvo Naukkarinen, Leo Norja, Jukka Pakarinen, Matti Poutiainen, Markku Rautiainen, Juha Rintamäki, Hannu Ronimus, Johan Westerlund.