Påskens vind

11.04.2014 10:42 / uppdaterad Uppdatering

Biskopens påskhälsning till Borgå stift 2014
En bortvältad sten och en tom grav är ännu inte i sig något tecken på livets seger. Kvinnorna som såg den öppna graven blev först inte alls glada, utan började gråta: de trodde att någon hade fört bort Jesu kropp. Det tycktes inte finnas någon gräns för hur Jesus skulle bli förnedrad: tillfångatagandet, förnekelsen, förhöret, misshandeln, tortyren, den offentliga skammen under vandringen ut till Golgata och till slut en plågsam död. Fick han nu inte vara i frid ens efter sin död?
Jesu lidandes väg är ett exempel på att livet inte alltid är rättvist. Han delar den erfarenhet som är en verklighet för många andra: motgångar, sjukdom och lidanden kan drabba även den som inte har gjort något ont. Ibland tycks de som dövar sina samveten klara sig bäst i konkurrensen. Alltför ofta får godheten, kärleken och förlåtelsen se sig besegrade av maktbegär och egennytta.
Kontrasten mellan en allsmäktig Gud och Jesu vanmakt på korset ter sig total. Ut ur den mänskliga tillvarons djupaste förtvivlan stiger hans rop: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" Ändå är det samma Gud som uppenbarar sig både i universums storslagenhet och i kärlekens utsatthet.
Kärlekens väsen är avsaknad av kontroll. Att älska är att ge sig hän; att ta risken att anförtro sig åt en annan. Du kan inte kontrollera den du älskar, för i så fall förvrids kärleken till makt och till begär att äga den andre. Kärlek förutsätter frihet och ömsesidigt förtroende.
Så yttrar sig också Guds kärlek till oss människor: i en förtröstansfull avsaknad av kontroll och i en önskan att vi skall få leva i frihet. Men vår frihet har ett pris; den möjliggörs genom att Jesus går lidandets väg ända till kors och död.
På uppståndelsens morgon föds den nya friheten. Döden kan inte hålla Jesus fången, men lärjungarna kan inte heller kontrollera honom. Jesus visar sig, och Tomas får sätta händerna i hålen efter spikarna. Men strax som Jesus identifieras försvinner han genom väggar och stängda dörrar. Det är som han sa åt Nikodemos: Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av Anden.
Guds Ande sveper genom vår värld. Den förlåter och befriar; den lyfter av oss våra bördor och vår synd. Vi kan aldrig kontrollera den vinden. Men vi kan låta den förnya oss själva, våra liv och våra relationer. Den vill blåsa bort vår oro och ängslan, och fylla oss med liv och hopp.
En glad och befriande påsk,
Björn Vikström, biskop i Borgå

Biskop Björn Vikström. Foto ET