Höstkolumnen

Bönesajt

Det är populärt att be via nätet i Sverige och skicka vidare bönen till en domkyrka. Detta enligt Kyrkans tidning 33/10. När vi påbörjade innevarande år fick vi   här i  vårt eget land som vägkost av biskop Eero Huovinen följande bibelord: Arbeta och bed! Den uppmaningen har vi på olika sätt försökt förverkliga, vi arbetar och ber för ett bättre samhälle med mindre våld och större respekt för människovärdet. Kanske man kan säga Gudfruktigare samhälle. Vi försöker höja kyrkans profil i samhällsdebatten.

Samtidigt som kyrkan inte kan ”stanna på stället” i den tekniska och samhälleliga utvecklingen så måste vi värna om kyrkans egen värdegrund. Att vår verksamhet mer och mer dirigeras via internet har två sidor: det positiva är att vi inte faller från tåget utan hålls med i den tekniska utvecklingen och når människor den vägen. Det negativa är, att vi ofta går miste om de personliga möten vi annars skulle ha haft. Det är litet som telefonsvararen: lämna ditt meddelande efter ljudsignalen.

Att skicka böner via nätet verkar att vara rätt allmänt vedertaget i Svenska kyrkan: rikskyrkans bönesajt grundades ungefär för ett år sedan och det är imponerande statistik  mediepastorn Jonas Lindberg i Uppsala domkyrkoförsamling uppger oss, nämligen att drygt 32 700 böner till dags dato har gått via sagda nät.

Vi har här i vårt eget land många möjligheter att ”Fråga pastorn” via nätet eller skriva frågor via den svenska nätjouren till exempel. Bönen tas på allvar av våra församlingar bl.a har Petrus församling böneveckor och i det sammanhanget har man inrett ett bönerum, där man under böneveckan håller vad bibeln kallar bönevakt och där det finns en korg för förbönsämnen. Under böneveckan ber någon hela tiden i församlingen. Denna satsning är relaterad till ett internationellt böneprojekt med beteckningen 24/7, som man också kan läsa om på Petrus församling s hemsida i avdelningen för Lukas distrikt. Dessutom finns Ulla-Christina Sjömans förbönskvällar och man kan skicka böneämnen bl.a via e-post. Och de andra församlingarna har liknande böneverksamhet.

Det ”rör sig” nog när det gäller bön, även om vi inte ännu har relaterat bönen också till våra sajter. Enligt verksamhetsledaren för den svenska Samtalstjänsten händer det ganska ofta att människor som tar kontakt vädjar om förbön.

I Svenska kyrkan dirigeras bönerna till domkyrkorna och Stockholms domkyrka toppar statistiken med drygt 6 500 böner. I Uppsala domkyrka bär man fram bönerna vid högmässan utan att man läser upp dem, berättar pastor Jonas Lindberg.

Vi hälsar nu hösten välkommen i Helsingfors svenska ev. luth. församlingars verksamhet och hoppas kunna ta vara på uppmaningen vi fick på nyårsafton: arbeta och bed! Vi önskar särskilt be för det instundande församlingsvalet. Vi tror också på, att en bönesajt kan vara ett steg framåt.

Alf Lindberg

Högsommarkolumnen

Sommarläsning

Det är visst populärt att studera skönlitteratur och vetenskaplig litteratur under semestern. Det tjänar många syften samt förenar nytta med nöje.

Filosofin och dess skrifter kan kanske också räknas till konst. Filosoferna skrev många texter, som har ett långt gående budskap framåt i tiden? Precis som religionen. Enligt Esa Saarinen talar eldsjälarna fiösoferna direkt till oss i dag med början från Sokrates. Sedan kan man skriva om dischiplinen från olika synvinklar.

Sokrates är den personen vars tankar mest har byggt upp filosofin genom hans omutliga sökande efter visdom, moral och djupare tankevärld. Det handlade ofta om att göra det som är rätt, ändamålsenligt och viktigt, det som man borde prioritera. Sokrates filosofi representaerar ett individuellt plan i motsats till att de flesta andra filosofer prioriterar det samhälleliga.

I förhållande till Luther kände Sokrates lika gentemot överheten. Lagen stod för Sokrates över individen, även om individen blev utsatt för en orättvis dom. Luther ansåg dessutom att vi har en sådan överhet vi förtjänar.

Sokrates metod var att lära på ett alldeles speciellt sätt: genom att ställa människorna frågor och genom frågorna leda dem själva till att tänka på ett rättare och bättre samt ändamålsenligare sätt. Sokrates gav inte färdiga svar och till filosofins karaktär hör en fortgående rörelse framåt. Härvidlag skiljer sig Sokrates från Jesus, enligt Saarinen i sin bok jag håller på att läsa som sommarläsning.

Frågan är sedan huruvida Sokrates är en myt som kan tillskrivas Platon. Platon citerar Sokrates i ett flertal av sina verk. Sokrates har inte lämnat efter sig några dokument överhuvudtaget. Det kan vara frågan om muntlig "tradition" som återgetts?

I Saarinens bok Den västerländska filosofins historia från höjdpunkt till höjdpunkt, som jag hittade i ett antikvariat i Helsingfors, skriver författaren filosofins historia ur en något annan synvinkel än man är van vid. I boken ges mindre utrymme åt en fortlöpande historia och definitionerna finns främst inne i de löpande textavsnitten.

Boken omfattar drygt 400 sidor och är publicerad första gången på WSOY förlaget. Den innehåller en strikt notapparat och ambitionen är såväl ett vetenskapligt verk som en lättfattad bok. Dessa kriterier verkar Saarinen att fylla, så det är en bok jag personligen tycker om att läsa.

Alf Lindberg

Den andra sommarkolumnen:

Århundradets mediehändelse

Vi har vid sidan om fotbolls VM nyligen fått via media bevittna prinsessan Victoria Bernadottes och prins Daniel Westlings bröllop. Bröllopet har betecknats som århundradets sagobröllop. Enligt en finländsk kommentar har Victoria och Daniel återinfört tron på kärleken.

Hufvudstadsbladet skriver i sin ingress till reportaget från bröllopet i Stockholm: bröllopet blev en offentlig affär. Men kronprinsessan Victoria och prins Daniel lyckades stjäla sig några ögonblick av privat lycka, trots att miljoner personer följde med vigseln.

Vigseln, som förrättades av prominenta präster i Svenska kyrkan, televiserades runt om i världen och en miljon finländska tittare såg bröllopet i televisionen. Svenska kyrkan representerades vid altaret och vigselförrättningen bland annat av ärkebiskop Anders Wejryd och i frånvaro av biskopen i Stockholms stift biskop Antje Jackelen från Lunds stift.

Det var faktiskt svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd som till först fick kalla Daniel Westling för prins Daniel. Prins Daniel kan inte bli tronföljare i Sverige, men det blåa bandet han erhöll och ”stjärnmedaljen” berättar oss att han nu tillhör kungahuset. Den tidigare något kritiska kung Carl-Gustav gav till känna, att han fått stifta bekantskap med prins Daniel tidigare och fått en god bild av den ”duktiga entrepenören”. Kungen markerade också sin linje, att godkänna en drottning som härskare i Sverige.

Före bröllopet hade man tvistat om huruvida det är rätt i likvärdighetens namn, att kungen överlåter sin dotter prinsessan Victoria vid altaret till nuvarande prins Daniel. Svenska kyrkan hade blivit insyltad i denna diskussion och framhållit symbolvärdet i detta förfarande. Så blev då fallet, att pappa ledde sin dotter till altaret i Storkyrkan.

Budgeten för bröllopet rörde sig enligt den finska TV kommentatorn om drygt 9 miljoner euro, en summa som ju nog är ansenlig. Men då får ju de fyrtio kockarna och många andra personer som bidragit till att bröllopet lyckades sin lön och pengarna stannar huvudsakligen i Sverige. Den PR, som bröllopet gav runt om i världen kan knappast uppskattas i pengar och kungadömets ställning överlag torde inte vara hotat de närmaste åren.

Alf Lindberg

Sommarkolumnen

Att inte profitera, men bära frukt

En nyss publicerad studie i kunskapsledning vid Svenska Handelshöhögskolan fokuserar på församlingsstrukturen och dess strategier, särskilt med hänsyn till Johannes församling. Det handlar om ett slutarbete i det nämnda ämnet om 28 sidor. I studien, gjord av Hankenstuderandena Anna-Pauliina Ewalds och Elisa Ahlsten, har använts ett rätt digert litteratur- och elektroniskt källmaterial bl.a Simo Peuras ”Vår kyrka – gemenskap och delaktighet”, ett betänkande av Rikskyrkans arbetsgrupp för strategi 2015.

Författarna, som producerat ett intressant dokument, har också intervjuat bl.a kontraktsprosten Stefan Djupsjöbacka, som är kyrkoherde i Johannes församling samt direktorn för Kyrkans central för det svenska arbetet Bror Träskbacka.  Efter att ha studerat kunskapsledningen i Johannes församling, håller skribenterna inte längre helt med om allt det som”gururna” på kunskapsledningens område säger. Eller åtminstone är det annorlunda i en församling i positiv mening.

En intressant iakttagelse är, att studenterna kommer i mångt och mycket till liknande slutsatser, för att inte säga samma resultat i många frågor, som Helsingfors kyrkliga samfällighets arbetsgrupp för resultatledning gjorde i sin promemoria 30.10.1998 om att bära frukt. Man  diskuterade dessa tider hur man kan mäta resultatet av församlingsverksamheten och bedriva, ja, varför skulle man inte kunna kalla det kunskapsledning i församlingen.

Församlingarna ses i den nyss utkomna studien som producenter av olika verksamheter, tjänster och servicepaket, medan de människor som t.ex. deltar i våra gudstjänster eller är föremål för kyrkans förrättningar ses som kunder eller konsumenter. Församlingens anställda ses som expert- samt stödgrupper. Prästerna och kantorerna  i församlingen samt diakonitjänsteinnehavare är experter, medan kanslister och vaktmästare ses som stödpersoner. Men i dessa två sistnämnda yrken behövs likväl en hel del kunskap. När man studerar en församling gäller inte de vanliga ekonomiska mönstren i näringslivet  p.g.a. att församlingsverksamheten inte strävar till att göra ekonomisk vinst.

Församlingarna konkurrerar inte heller med varandra. Församlingsorganisationen ses som idéell och målet för verksamheten är att sprida den kunskap och det budskap om Jesus Kristus, som kyrkan bygger sin verksamhet och existens på. Församlingen engagerar i första hand personer med liknande värderingar, vilket enligt Simo Peura kan vara en delförklaring till att en del människor väljer att lämna kyrkan.

Det finns en hel del utmaningar för kyrkan i dag. Det är inte minst globaliseringen och bortfallet av medlemmar. Tekniken har varit redan länge en utmaning, men i det fallet har kyrkan kunnat svara på tidens krav: på IT fronten är man ganska långt i takt med den tekniska utvecklingen såväl gällande maskinparkerna som olika lösningar gällande kommunikativa och interaktiva system i internet och intranet. En hel del av den här verksamheten kunde dock enligt skribenterna effektiveras, så som aktiviteten i de såkallade sociala medierna som facebook.

I Johannes församling, så som i de övriga svenska och finska församlingarna, vars struktur förändrats i och med församlingssammanslagningarna finns vissa friktioner då man försöker skapa en enhetlig organistaionskultur. Merparten av de finska församlingarnas sammanslagningar är ännu förestående.

Att församlingarna skärpt sin profil i samhällsdebatten har skribenterna också noterat, även om en del frågor som kvinnopräst- och regnbågsdiskussionen är fortfarande intrikata. I värsta fall kan de här frågorna splittra kyrkan. Däremot är församlingarnas diakoni ett trumfkort som församlingarna har på handen.

Arbetskonferenserna på församlingarnas arbetsplatser återspeglar en ny typ av ledarskap, där alla intressenterna på mötet i fråga kan delta i beslutsfattandet på ett mer demokratiskt sätt medan chefen fungerar som ordförande och har en röst vid omröstning, liksom alla andra. Men framförallt återspeglar den aktuella undersökningen i kunskapsledning, en kanske inte så klart uttalad tanke: som formulerades redan 1998 och godkändes i våra församlingars gemensamma beslutande organ. Tanken grundar sig på bibelordet i Johannes evangelium 15:8: Min fader förhärligas, när ni bär frukt och blir mina lärjungar. Det är tanken om Jesus som vinträdet och församlingens medlemmar som grenarna, vilka bär frukt.

Alf Lindberg

Försommarkolumnen:

Ding, Dinge Dong

Ding Dinge Donget närmar sig igen. Jag menar eurovisionsschlagertävlingen. Och hur mycket Finland än vanligtvis tar stryk så kan vi nu säga: men vi vann ju år 2006!   Det blir alltså inte alltid ett Waterloo en gång i året och inte blir det   Lützen heller?

Senaste vecka fick vi se en kavalkad och en återblick från de gångna tävlingarna i Tv 2:s program "Tartu mikkiin" (på svenska heter det väl "Grip tag i mikrofonen"?) Gamla goda Fredi Stoneface Siitonen med dotter Hanna-Riitta sjöng segerpoäng med stor marginal. Men inte var Marion och Christian mycket sämre ändå. Marion Rung skördade litet mer poäng i tiden än Christian i själva eurovisorna.

Visst var det ju trevligt för oss från Tredje linjen, att minnas sången "Mä kolmatta linjaa takaisin vaan kuljen saa saatavansa jokainen, saa portsari lantin jonka velkaa jäin ja Limperin Antti saa kymmpikädestäin....jag kan inte de svenska orden, så jag blir tvungen att säga: ”samma på svenska”. Den här låten kommer man ofta ihåg när Fredi Siitonen sjunger och jag minns dåvarande teologiestuideranden Georg3e Dolivo, som sjöng i samma grupp ”Kivikasvot” (hade visst inget svenskt namn). Senare fungerade Georg Dolivo som projektdirektör för Helsingfors 2000 i samarbete med kyrkans i Helsingfors : ) jubelårsprojekt. 

Men tillbaks till eurovisan och det eviga samtalsämnet i vår kyrka kvinnliga pastorer:   tänk efter om eurovisionens kapellmästare i direkt sändning skulle göra som pastorn i Uleåborgs stift när det gällde att jobba med en kvinnlig prästkollega, och inte samarbeta med den kvinnliga sångstjärnan? Visserligen har vi olika tolkningar av vad Paulus menade när han talade om kvinnans och mannens roll i församlingen, men när vi har vår nuvarande ordning i vår kyrka, sedan 1987 (vill jag minnas), så borde en präst kunna samarbeta med präst som präst?

Ja, då väntar vi på att Ding Dinge Dong börjar, så får vi se om årets finländska eurovisionslåt får litet poäng   i galan. År 2006 var det ju som sagt   Lordi, den okända mannen från Rovaniemi, som vann med "Hardrock halleluja". Låten   misstänktes vara mycket okristen. Men, hur man än ser på den saken, visade det sig senare, att Lordi trodde på Gud.

Alf Lindberg

Påskkolumnen

Hårda värden sticker upp igen

Kaj Stenvall målar tavlor med ankmotiv. Ankan är bara ett redskap för att föra vidare det budskap konstnären önskar förmedla. Hans ankmotiv slog igenom under de såkallade kasinoåren och det var Stenvalls sätt att protestera mot skrytkonsumtionen och de hårda värdena, som i dag trots den ekonomiska lågkonjunkturen, igen höjer sitt huvud.

I samband med euron har det i landet uppstått en utsugning som man försöker dölja med olika tricks, tyvärr också i media. Det mest skrattretande påståendet är, att maten i landet är billig. Om den är billig så hur toppar vi då statistiken som en av EU:s dyraste länder när det gäller matkorgen?

Kaj Stenvall säger i en intervju gjord av Johanna Metsämäki för Helsingfors Extra , som utkommit i Stilla veckan som bilaga i Kyrkpressen:

existensens

skörhet är något

som ofta faller

i glömska i

vardagen.

Vi borde begrunda det Stenvall säger.

I Saarenpää kapell finns ett krucifix, Jesus på korset utan armar. Det är vi som är Jesu förlängda armar här på jorden.

Det finns många människor i vårt land som lever helt utan telefon, utan tidning och utan mat. Utan allt det som hör till ett välfärdssamhälle. Dessa personer får sin mat från bl.a de församlingars diakonala arbete t.ex. Hertonäs församling, som idkar matutdelning. I matköerna finns omkring tusen människor dagligen enbart på Hertnäs församlings område. Många av dem är redan åldersstigna och rädda för det, hur länge de kommer att orka ta sig till matkön.

Att kyrkans diakoni gör en gärning som lyfter upp kyrkans profil är klart. Men det är skäl för oss att be för vårt land, att inte de hårda värdena skall ta över.

En fridsam påsk tillönskas läsarna.

Alf Lindberg 

Midvinterkolumnen

Bön

Biskop Eero Huovinen aktualiserade bönen i sitt nyårstal. Han uppmanade åhörarna på Senatstorget och vid TV apparaterna att arbeta och be. Skottdramat i Esbo skuggade nyårsnatten. Bön omtalas i samband med de viktigaste händelserna i Jesu liv: då han döptes, utvalde apostlarna, utförde sina läkedomsunder, förklarades, utkämpade sin kamp i Getsemane, utstod lidandet på korset.

Bön är hjärtats samtal med Gud, det är en öppen kanal för oss alla att kommunicera med Gud. Det finns grovt taget två slag av bön: bön i enlighet med Guds vilja och bön mot Guds vilja. Om bönen bes i enlighet med Guds vilja och i Jesu namn, då kan man räkna med bönhörelse. Man kan till och med bli bönhörd före man alls har bett till Gud.   Gud ser vad vi behöver och bönhör oss kanske efter en suck, Herre hjälp mig. Ibland märker man det här först efteråt.

En kristen människa ber inte bara för sig själv, hon ber för hela Guds församling och för Guds verk på jorden.  Miljön blir därför också ett viktigt böneämne.

Bibeln talar också om lovsång, men det är inte detsamma som bön. Däremot kan man kombinera dessa två, bön och lovsång. Man kan tacka och lova Gud, tacka för att Gud hör bön.

I bönen ingår alltid ett meditativt element. Meditation är något som under de senaste tiderna har fått mer betydelse i församlingsverksamheten.

Ett helt annat slag av bön är bönevakten, som gäller församlingen och har som grund bibelns ord: Bedjen oavlåligen dvs. hela tiden. Detta kan ske om församlingen anordnar bönevakt, inom bönevakten finns då fler församlingsmedlemmar, som avlöser varandra och bönen är fortgående t.ex. för något visst ändamål. Det har skett att människorna runt i vårt rike vid någon kristid har bett för vårt land. Till exempel vid tiderna före och efter den så kallade  notkrisen i början av 60-talet.

Till följd av händelserna i samband med notkrisen blev det väckelse i Finlands evangelisk lutherska kyrka och en stark fosterländskhet gjorde sig gällande. Många ljus brann då i fönstren på självständighetsdagen.

Vi befinner oss uppenbarligen i de yttersta tiderna att döma av alla katastrofer i naturen och det utbredda våldet och vådsdåden, som bibeln kallar för tidens tecken. Å andra sidan står det i bibeln att ingen utom Fadern och Sonen vet tiden och stunden. Men det lönar sig att arbeta och be för frid och fred på vår jord.

Alf Lindberg

Nyårskolumnen

Arbeta och bed

Vi har gått in i ett nytt år 2010. Det nya året togs emot på Senatstorget i Helsingfors under en dryg timme, som televiserades i TV 1 och sändes via internet till hela världen.

Skottdramat i Esbo skuggade nyårsvakan och biskop Eero Huovinen samt överborgmästare Jussi Pajunen påtalade i sina nyårstal det ökade våldet och uttryckte sitt deltagande i sorgen.

Biskop Eero Huovinens budskap på nyårsnatten var bibelns ord "Arbeta och bed". - Vi kan inte förstå hur våldet kan få regera fritt på detta sätt,  sade biskop Huovinen och tillade att innevarande nyårsafton inte kan innehålla så mycket av hopp som av rädsla.  Det är rädsla inför framtiden:  blir det fred, när slutar lågkonjunkturen, vad händer med vår omgivning och vårt klimat? Det gäller nu att ta till vara de gamla orden från bibeln "arbeta och bed". Vi måste arbeta för att alla i vårt land skulle ha bra och tryggt att vara. För det behövs dessutom bön,  genom vilken vi bekänner att vi är beroende av en högre makt och kraft. Det är endast då vi ber till Gud, som vi kan se med tillförlit på framtiden. Framtiden är i Hans hand.

Överborgmästare Jussi Pajunen var också beklämd av det som hänt i Esbo.  Han fokuserade i sitt tal dessutom många positiva och negativa saker såväl i vårt eget land som i världen. Han gav gott vitsord åt den finska välfärdsmodellen som han betecknade som ett föredöme i norden. Det finns enligt Pajunen dock rum för utveckling också i välfärdsmodellen. Han uttryckte sin oro över miljö- och klimatfrågorna och uppmanade oss, trots det magra resultatet av klimatkonferensen i Köpenhamn, att satsa på olika alternativa energiformer som exempelvis vindkraften.

Sångartisten Mikko Leppilampi försökte förgäves höja stämningen på Senatsorget på nyårsnatten och klarade sig hyfsat, trots att han inte heller riktigt blev varm i rocken. Det var svårt att ”ge järnet” efter det som hänt. Biskop Eero Huovinens uppmaning att arbeta och be blev den behållning av nyårsmottagningen som skänker oss tröst och hopp trots all ondska.

Välsignat Gott Nytt År!

Alf Lindberg

Julkolumnen

"Kliffa mieli"

Numera talar man om att fira många olika slag av jul: till exempel den kristna julen och den kommersiella julen. Sedan lång tid tillbaks firades midvinterfest bland annat här i norden. Den har sammanblandats med det kristna julfirandet. Julgubben med sina tomtar kom på 1900-talet till våra hem för att stanna, men många personer frågar i dag om gubben alls hör till ett kristet julfirande även om förebilden var S:t Nicolaus, som var biskop i Smyrna.

Zacharias Topelius julpsalm nummer 32 i vår psalmbok ljuder allt starkare i en värld av våld och katastrofer, svält och förändringar i klimatet. Människorna frågar efter livets mening och livsåskådningsfrågorna är i fokus.

S:t Nikolaus var också känd som barnens och sjöfararnas skyddshelgon här i norden. Martin Luther godkände däremot inte någon som helst helgonkult. I de protestantiska områdena av Europa blev det sed att klä en liten flicka till Jesusbarn. Hon hämtade gåvor och hade oftast ett helt följe i likhet med Lucia. Till följet hörde olika figurer bland annat den skrämmande Hans Trapp med sitt ris. Föräldrarna använde detta i uppfostringssyfte: var nu snäll annars får Du stryk av Hans Trapp.

Nu är risbastu förbjudet, vilket är en bra sak, men vi har fått andra strykgivare i stället för Hans Trapp. Det är minst lika skadligt, att man i dagens samhälle får åta sig att göra anmälningar till socialen om barnen uppför sig illa. Modellen utnyttjas givetvis på fel sätt, vilket vem som helst kan räkna ut.

Julgubben har förekommit i olika varianter beroende på var i Europa man befinner sig. "Der Weinachtsmann" var en förvärldsligad form av S:t Nicolaus i Tyskland. "Julmannen" hade också tomtar med sig. "Sinterklaas och San Klaas" från Holland förvandlades till Santa Claus i Amerika. Den stora och glada Santa Claus’uppgift var bara att dela ut gåvor, inte att uppfostra.

Dagens finländska julgubbe, som ofta har tagit en "styrkare" när han besöker hemmen för femtio euro har drag av de ovannämnda julgubbarna. Julbocken och bocktraditionen, som härstammar från norden, fortsatte länge i Sverige, men ersattes senare av jultomten. Och vem har inte hört Victor Rydbergs dikt "Tomten" uppläsas på skolans julfest?

Julgubben med sina tomtar kom på 1900-talet till våra hem också här i Finland och befäste jultraditionen under de fattiga åren efter kriget. I dåvarande folkskolan firades julgransfester och Martta Wendelins samt Jenny Nyströms populära julkort stannade i minnet från den här tiden.

Folkskolan har sedan länge utbytts mot grundskolan, för att eleverna skulle bli likvärdigare. Hur likvärdiga eleverna blivit vet vi inte, men en sak är klar, att kunskapsnivån sjunkit. Men intet är så ont, att det inte skulle ha något gott med sig: undertecknad hämtar en hälsning från grundskolans julfest i östra delarna av Helsingfors, där julspelet, trots all lagstiftning som försöker hindra spridandet av det kristna budskapet, handlade om Josef och Maria samt Jesusbarnet. Språkbruket hördes däremot ganska främmande åtminstone för undertecknad, eller "hiffar" ni att man har så som man säger på finska "kliffa mieli"?

Klassläraren tyckte jag, att delade med sig en hel del sanning, när han talade för den stillsamma, den fredliga julen, en jul där människan är i fokus, en jul i stil med psalm 32: Giv mig ej glans, ej guld ej prakt i signad juletid, Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid. Det är inte julgubben eller julkommersen som gör oss lyckliga utan "en julkväll i ljus med Herrens ord". Delta gärna i Din egen församlings julbön- eller andakt.

Alf Lindberg

Budbärarna med många uppgifter                                        

Vi firade nyligen Mikaelidagen dvs. Änglarnas dag. Det har ibland uppstått diskussion om vad änglarna egentligen är. Denna gång på Kyrkpressens blogg.

Ordet ängel kan ha flera betydelser: En ängel är ett andeväsen, som man sedan lång tid tillbaka har avbildat som en människogestalt med vingar. I Gamla testamentet förekommer änglar ofta så som exeptionellt sköna gestalter och känns inte igen som änglar omedelbart. Så är fallet till exempel i Första Moseboken 18:12 och 19:5.

Ordet ängel kan härledas från grekiskans "Angelos", som betyder budbärare. Ordet ängel förekommer främst i de monoteistiska religionerna av vilka man kan nämna judendomen, kristendomen och islam.

Oftast förekommer änglar i de tre ovannämnda religionernas respektive heliga skrifter som budbärare mellan människorna och Gud, men de är även beskrivna som väktare, rådgivare, domare och krigare. Läran om änglar heter Angelologi.

Herrens ängel eller Guds ängel är en av många termer i den hebreiska Bibeln (Gamla testamentet) som används för en ängel. Det bibliska namnet för ängel, ”malech”, vilket översatts som ”budbärare” eller sändebud, fick mycket större betydelse i samband med ordet Herren, ”Herrens ängel” eller ”Guds ängel”, Se t.ex. Sakarja 12:8. Andra beteckningar för änglar är ”Benet Elohim”, ”Gudasöner” i Jobs bok 1:6 och ”k’doshim” de Heliga.

Inom kristen tradition är motsatsen till en ängel en demon. Istället för att tjäna Gud, har demonerna anslutit sig till djävulen. Inom islam finns ett andeväsen som kallas djinner. Andeväsendet är inte motsats till en ängeln och inte heller ont. Djinnerväsendet saknas i judendomen.

Änglar har sagts flyga genom luften. De blir osynliga och framträder i lågorna som slår upp i törnbusken. Det som berörs av dem brinner upp. Se Domarboken 6:21-22; Andra konungaboken 2:11 samt Andra Mosebok 3:2. När en människa på biblisk tid möter en Herrens ängel tolkas det ofta som en uppenbarelse.

I en annonskampanj i Hufvudstadsbladet i början av nittiotalet använde vårt prosteri och vår samfällighet en glansbildsängel som illustration. Man använde dessutom många andra gamla glansbilder i kampanjen och skrev för varje söndag en text som var  aktuell i tiden och hänförde sig till predikotexten. Feedbacken från bl.a. Sverige var övervägande positiv.

Studiet av änglar kan räknas till den systematiska teologin.

Alf Lindberg

Levande, flexibel och jordnära kyrka

Nya biskopen Björn Vikström önskar utmana och förändra, men också bevara.  Vikström vann klart biskopsvalet i Borgå stift. Intet oväntat, men marginalen var större än någon räknat med.

Förväntningarna på  Björn Vikström är stora för han är ju också son till ärkebiskop emeritus John Vikströmoch brorson till biskop emmeritus Erik Vikström. Många har kanske redan plockat fram John Vikströms herdabrev skriven i  början av sjuttiotalet från sin bokhylla. Boken som blev nära nog en bestseller heter ”Tro i kris” och pappa Vikströms tankar är i många fall fortfarande aktuella.  

John Vikström menar att på samma sätt som herden i första hand värnar om mat för sin hjord är kyrkans uppgift att primärt värna om trosfrågan:”Först kommer frågan om tron, den sak för vars skull kyrkan och allt vad därtill hör finns till. Sedan allt det övriga. Kyrkans grundläggande existensfråga är frågan om tron.” 

Det är svårt att placera Björn Vikström i någon bestämd teologisk nisch. Han är i det närmaste liberal och önskar utmana och förändra men samtidigt också vara bevarande. Många väntar också, att pojken skall fortsätta på samma linje som pappan. Åtminstone delvis......

När han nu övertar ”stafettpinnen” av biskop Gustav Björkstrand är det en stor utmaning: ett trossteg som han tar utan att ännu veta resultatet. Det hela handlar i alla fall om att etablera kontakter i det nya arbetet, vilka leder till samarbete. Det här var Björn Vikströms budskap på presskonferense i Borgå när han blivit vald.

Björn Vikström betonar samarbete i en kyrka som är levande och mer flexibel samt jordnära. Kyrkan bör kunna reagera på nöd och glädje hos vanliga församlingsmedlemmar och dess verksamhet skall synasi samhället.

Vi önskar Björn Vikström välsignelse i sitt värv!

Alf Lindberg

Höstkolumnen

Hälsa hösten välkommen!

Man har sällan haft möjlighet att beundra modern konst i huvudstadens gatubild. När ett sådant tillfälle har erbjudits har de flesta ansett att det är både fult och irriterande. Diskussionens vågor gick höga under den så kallade ”Lyssna utställningen” i slutet på 1980-talet då man vädrade gamla konstuppfattningar. Det var den så kallade ”Skatta gruppen” som hade dragit en vajer från konsthallen över Nervandersgatan med färggranna aluminiumstycken som hängde ner över gatan. Aluminiumstyckena var målade som flaggor med modell från Claude Monets målning ”Rue Montorgueil”.

På detta sätt hälsade konstnärsgruppen ovan våren välkommen i den urbana miljön. Detta faschinerar mig varje höst för jag tycker att Skatta gruppens idé var fin: varför skulle vi inte kunna hälsa också hösten välkommen?  Och den allänna opinionen är förstås den,  att nu är allt så dystert, sommaren har förgått, dagarna blir kortare, DEPPIGT VAD? Nej inte alls! Hösten avslutar en intensiv blomning i Guds natur, men det måste ske för att nästa vår och sommar igen kan gro! Hösten är dessutom så färggrann, att det lönar sig att ta fasta på det!

Hämta in kvistar med färggranna löv, hämta in "ruskan"!  Men man kan också hitta på nya sätt att informera om att NU startar församlingsverksamheten på allvar igen efter att den firat litet semester under sommaren utan att ringakta alla de fina församlings- och prosteri- samt övriga program som gjort sommaren till en så bra sommar också andligen.

Varför skulle man inte kunna dra en vajer över Högbergsgatan där Johannes  församling huserar och fylla den med olika granna tyg- eller andra lappar i höstens alla färger? Eller över Bulevarden så att självaste Herr Hagelstam skulle komma ut och titta vad som står på!

Fritt fram för brainstorming! Man kan ju fast ta och göra ett halsband (för att inte säga pärlband modell biskop Martin Lönnebo) med plock från olika prediko- och evangelitexter fram till allhelgona? 

Framförallt något glatt,  så som det glada budskapet? Försök också sätta litet extra färg på församlingens anslagstavla?

Till slut citerar jag biskop Martin Lönnebo: Du är gränslös, du är nära och jag är liten men dock stor för i mitt hjärta Gud bor.

Bön inför höstens verksamhet: Gud, som vi inte känner men tillhör, välsigne oss alla.  Amen. (Lönnebo).

Hälsa hösten välkommen!

Alf Lindberg

Sensommarkolumnen

Graals bägare – sanning eller saga?

Nyligen visades en dokumentärfilm i TV om legenden kring den så kallade Graals bägare. I filmen ”Indiana Jones och det sista korståget” (1989) ger sig den berömde arkeologen Indiana Jones (spelad av Harrison Ford) ut på jakt efter den heliga graalen, bägaren som enligt legenden skulle ha innehållit Jesus blod. Indiana Jones är inte ensam om jakten på graalen och det uppkommer en hel del problem bl.a med nazisterna som är ute i samma ärende.  Till slut lyckas Indiana Jones, som under jakten stött på sin far, dock lokalisera graalen till ett land i Mellersta östern. 

Far och son Jones’ jakt är förstås en fiktiv berättelse av George Lucas och Steven Spielberg, men det är dock en berättelse med en gnutta sanning. Nazisterna i filmen trodde sig veta var Graals bägare fanns. De jagade den också i verkligheten, men inte i Mellersta östern som i filmen utan i södra Frankrike. Enligt författaren Otto Rahn hade nämligen graalen förts av Maria Magdalena till Frankrike.

En av de mest inflytelserika personer i  Tredje Riket var Heinrich Himmler. Han hade ett stort intresse för medeltiden och det forngermanska arvet. Detta intresse skulle få förödande konsekvenser. Av de många berättelser, legender och myter som intresserade Himmler fanns det en som han hade speciell förkärlek till och som påverkade hela hans organisation – berättelsen om Arthur och riddarna kring det runda bordet. Himmler inspirerades av bl.a Richard Wagners opera ”Parsifal”, som var inspirerad av Wolfram von Eisenbachs version av Graalen. Han beskrev graalen i sina böcker som en sten.

Berättelsen om kung Arthur och hans hov har allt sedan medeltiden varit omgärdad av mycket mystik. Kung Arthur väcktes till liv igen bland annat av Richard Wagner. Berättelsen om den brittiske kungen, som härskar över Britannien och hans riddare som bekämpar saxare, fransmän, pikter, drakar och försöker finna den heliga graalen har haft ett stort inflytande. Arthurlegenden har beskrivits i ett flertal böcker, såväl faktamässiga- som skönlitterära verk, filmer och spel. Var kung Arthurs berömda slott låg har ingen ännu kunnat peka ut.

Gränsen för vad som är sanning och vad som är saga har suddats ut. Det råder idag fortfarande oenighet om hur berättelserna om Arthur ska tolkas. Klart är dock att berättelserna är gamla, troligen från 500-talet. De inspirerade Geoffrey of Monmoth att på 1100-talet skriva ner berättelsen om Graal i ”Historia Regum Britanniae”.

I Chrétien de Troyes verk ”Perceval eller berättelsen om Graal”, berättar författaren om den unge riddaren Perceval som ger sig ut på en resa och möter den mystiske fiskarkungen vilken bjuder in honom på middag. Under mötet märker den unge riddaren att kungen är svårt skadad och under middagen ser han hur en rad märkliga föremål tas fram, bl.a. en bägare fylld med vatten, men Perceval som inte ville ställa onödiga frågor håller tyst. När han vaknar följande dag är slottet och kungen borta.  Senare får han veta att han sett graalen.

Vad är då graalen? Termen ”graal” härstammar från medeltidslatinets ”graduale” eller ”gratalis” och kan härledas från det klassiska latinets”crater” dvs. en skål. I den klassiska medeltida berättelsen tar graalen formen av en skål eller bägare. Enligt legenden är det frågan om den behållare som Jesus druckit ur vid den sista måltiden. I samband med Jesu korsfästelse berättar legenden, att Josef av Arimataia samlat upp litet av Jesu blod och att han förde det till England.

Bakgrunden till historien om Graals bägare är oklar. Berättelsen omtalas inte i bibeln, säger vår på plats varande pastor vid svenska enheten i Helsingfors kyrkliga samfällighet. Även om legenden kopplats till Jesu sista måltid kan den inte sägas ha grund i bibeln. Berättelsen är troligen baserad på gamla keltiska berättelser och myter. Enligt dessa fördes Graalen till södra Frankrike eller Spanien. Var det frågan om en bägare eller något annat föremål vet man inte heller. Enligt en del versioner av legenden får den som dricker ur Graals bägare evigt liv. Enligt bibeln har Jesus genom att dö på korset försonat oss människor med Gud och den som tar emot denna försoning får syndernas förlåtelse och evigt liv.

Den 25.7 kastar Jakob enligt gamla sägner ”en kall sten i sjön”. Då börjar vädret bli kallare och ruskigare. Snart inleds sedan höstens verksamhet i våra församlingar.

Vi tillönskar alla läsare en Trevlig sensommar!

Alf Lindberg

Andra högsommarkolumnen

Lång  het sommar fokuserar kyrka och politik

Den långa heta sommaren blir kanske inte svalare av att "snacka" politik? Orden politik och politisk hör till de ord vi använder i vardagslag och därför har de inte tarvat så mycket definitioner. Ordet politik förskräcker däremot också människor kanske p.g.a. de politiska aktörerna i rikksdag och regering. Till politiken hör också demokratin, som innebär att de politiska aktörerna kan bytas ut. 

Folket har klart uttalat sin misstro mot nuvarande politiker som styr i samband med EU valet och trenden förstärks ytterligare enligt de senaste galluparna inför riksdagsvalet. Kyrkan skall inte vara rädd för att ta ställning på den politiska arenan. Den mänskliga framtoningen i EU valet, som stadfästes i valresultatet ger kyrkan en social beställning.

- I vidaste mening kan man med politik förstå styrandet av organiserade mänskliga grupper överhuvud. Att styra en organiserad grupp innebär att besluta, för vilka mål gruppens kollektiva resurser skall begagnas, och att omsätta dessa beslut i praktiken. (Jan-Magnus Jansson).

- I vidsträckt mening förekommer "politik" i alla organisationer, inte bara i stater, kommuner och partier, utan också i organisationer som i dagligt tal kallas "opolitiska", så som religionssamfund, idrottsklubbar, vetenskapliga föreningar. Så här alltså enligt en av de stora svenska guruna på politologins område Jan-Magnus Jansson.  Professor Janssons bok "Politikens teori" tillhör fortfarande inträdeslitteraturen till statsvetenskapliga fakulteten.

 Det var teol.dr, pastor Kai Sadinmaa från Nordsjö finska församling som fokuserade kyrka och politik  i Helsingin Sanomat på midsommaraftonen. Rent konkret finns det en hel del i Sadinmaas resonemang som säkert många kan hålla med om? Läs gärna Sadinmaas debattartikel.

Att konjunktursvackan betingar reflektioner av det här slaget är väl självklart,  men nog finns det ju en hel del saker som är på tok i landet?  Matpriserna- och köerna är några exempel  (vi toppar Eu:s lista med högsta matpriserna). Var och en har säkert lagt märke till  de hejdlösa förhöjningarna i butikerna och det är väl värt att påminna beslutsfattarna att allt, inte enbart matpriserna skulle bli billigare när vi gick med i EU!

Kyrkans diakoni har reagerat föredömligt på svälten och nyfattigdomen i landet. Kai Sadinmaa är ute efter mer, han vill att kyrkan skall kräva av beslutsfattarna en total kursändring.

Alf Lindberg

Högsommarkolumnen

Skall vår kyrka politiseras?

Teol.dr Kai Sadinmaa, pastor i   den   finska församlingen i Nordsjö samt medlem av kyrkomötet, utmanar kyrkan och dess medarbetare med ett debattinlägg i midsommaraftonens Helsingin Sanomat.   - Det är onödigt att måla en sådan bild av kyrkan, att den är tolerant och   livsvänlig om den inte är det. Medlemssvinnet i   den lutherska kyrkan är under de sex senaste åren drygt   200 000 personer.   Sadinmaa hänvisar bl.a.till debatten och inställningen till par av samma kön.   Han anser att folk inte kommer till kyrkan p.g.a. att tröskeln är för hög. Man måste åtmimistone tillhöra medelklassen och vara   såväl helig som heteroseksuell enligt honom. Sadinmaa kritiserar också hårt det sätt som kyrkan agerat i globala sammanhang t.ex. när det gäller miljöfrågor.

-Kyrkan måste stå upp mot utsugningskapitalismen och får inte nöja sig med att sköta om kapitalismens offer utan kräva en fullständig kursändring. Kyrkan måste enligt Sadinmaa politiseras och prästerna bör i sina predikningar förkunna ett politiskt evangelium. Prästerna bör sluta med sina ”terapipredikningar” och modigt ta ställning mot kapitalismens utsugningsapparat.  

Pastor Riitta Särkiö från Launeen seurakunta är liksom Kai Sadinmaa medlem av kyrkomötet. Hon har i spalten bredvid bemött Sadinmaa: Jag känner inte igen den kyrka som Sadinmaa talar om. På många fronter strävar man till att förstärka medlemsidentiteten   i   kyrkan samt att vara en verklig kyrka i tiden, inte en död eller intolerant kyrka. Särkiö säger sig vara säker på att nutidsmänniskan önskar göra sina avgöranden på basen av det   evangelium, som predikas i kyrkorna just nu.

Särkiö anser inte att kyrkan bör politiseras, varje medlem i kyrkan har enligt henne rätt till att ta politisk ställning i enlighet med sin egen vilja. Kyrkans centralfond sköter för sin del om fattigare församlingar ekonomiskt medan kyrkans pensionsstiftelse ansvarar för de anställdas pensionstrygghet.

Kyrkans diakoni kommer till undsättning då det världsliga socialväsendet kommer till korta och Kyrkans Utlandshjälp arbetar för sin del   för att en global utjämning skulle kunna vara möjlig. Dessa argument kan man tillägga.

Ord står mot ord i Helsingin Sanomat på midsommaraftonen. Vi hade nyss EU val och en av de invalda mepparna var en ortodox pastor Fader Mitro Repo, obunden från socialdemokraternas lista. Hans sammanlagda röstetal    gav honom “bronsmedalj” bland röstmagneterna.   Att en präst kommer från tomma intet och slår ut alla “garvade rävar” samt blir invald till EU parlamentet   säger något om att människorna har fått nog av alla politiker samt deras svikna löften.   Livsåskådningsfrågorna med en mänsklig framtoning på den politiska arenan borde nu ge kyrkan en social beställning.

Alf Lindberg

Sommarkolumnen

Mänsklig framtoning i protestval

En kyrkans man, en pastor, kommer från tomma intet och klår hela den politiska eliten i sitt parti. Vem är det?  Det är Fader Mitro, Sdp, en ortodox pastor! Han erhöll hela 71517 röster i Euoroparlamentsvalet 7.6.2009. Därmed blev han trea i serien röstmagneter. Före honom var bara Sannfinländarnas Timo Soini med 130432 röster och Anneli Jäätteenmäki från Centerpartiet med 80007 röster. Eurovalet avslutades i går kl.20. Efter en thrillerartad kamp erhöll bl.a Sfp ett mandat. Det blev Carl Haglund, som blev invald. Björn Månsson förlorade först vid kalkstrecken.

- Timo Soini skiner som en sol, när han tar äran åt sig för de tre stora partiernas valförlust, skrev HBL och Stefan Wallin jublar över att ”den svenska lampan inte slocknar i Bryssel”.

De tre stora partierna är förstås Samlingspartiet 23,2 %, Centerpartiet 19,0 % och Socialdemokraterna  17,5 % av rösterna. Alla tre gick bakåt. Sannfinländarna överraskade totalt med sina 9,8 % av rösterna. Den EU kritiska linjen förstärktes ytterligare av KD:s 4,2 % med partisekreteraren Sari Essayah i spetsen. Kristdemokraterna erhöll ett mandat med hjälp av valförbundet med Sannfinländarna. De gröna, som kämpar för miljöfrågorna, klarade sig också bra.

Valdeltagandet sjönk aningen och man noterade 40,2 %. Men det var ett protestval, det är vi överens om? Vi köpte euron dyrt i början av decenniet och nu har vi  lidit länge för det. T.o.m. seriefiguren i ”Lyckans gåvor” undrade  sommaren år.2002, i Helsingin Sanomat, om någon hade räknat ut hur dyr euron blev för oss. Och då hade man inte sagt  någonting om vad det kostar att återgå till mark och penni. För visst är allt så dyrt? Hur i all världen får man inte bukt med matpriserna? Om vi än blir sist i Eurovisan så är vi på toppen vad beträffar matkassens pris!

Att en kyrkans man ställer upp och blir röstmagnet i ett EU val säger väl något om vår tid? Människorna söker livets mening, de söker trygghet inför framtiden och tro, hopp samt kärlek! Livsåskådningsfrågorna har blivit viktiga i en tid av våld, hat och omänsklighet. Fader Mitro sade i TV intervjun i Noux, att han önskar arbeta för människan och människovärdet. Han berättade också, att många ortodoxa kyrkliga samfund redan tagit kontakt med honom. Han ville dock poängtera, att han ställer det egna landet Finland och dess välfärd  främst i Bryssel.

Alf Lindberg

Andra kolumnen i maj månad

Eurovisa eller inte?

Så här skrev Jani Edström i KP bloggen senaste söndagnatt: Eurovision song contest är nyss avslutad. Norge vann med en felande (fiolspelande) ryss, spelmansmusik och kosackmagdans. Grattis! Waldos folk från Finland placerade sig sist av finalens startfält. Men det viktigaste är ju att också Finlands folk är representerat, att sång kan bygga broar och förbrödring, inte sant. Den som sjunger strider inte. Så långt Jani Edström.

Vi tittade med familjen också på spektaklet Eurovisan och undertecknad hittade Jani Edströms kommentarer till tävlingen på bloggen efteråt. Vi var faktiskt överraskade över att Norge blev etta och så överlägset som med 378 poäng då tvåan Island erhöll 218 och trean Azerbaidzan kammade hem 207 poäng. Länder som Britannien och Frankrike fick 173 respektive 107 poäng. Inalles deltog 42 länder och 25 länder tävlade i finalen senaste lördag. Finland stannade på 22 poäng.

Jani Edström menade, att Esse spelmanslag skulle ha klarat det hela bättre än Alexander Rybak för Norge. Man mindes ju Finlands bidrag "Viulu-ukko" (fiolgubben?), för en tid sedan, som fick ganska tunnsått med poäng. Waldo’s People, Finlands bidrag 2009 med "Lose Control" tog litet överraskande jumboplatsen. ”Lose Control” var ett snärtigt namn, men påminde för mycket om alla dessa litet underliga ”gråa”, ”melankoliska” och smått aggressiva ord och namn som Finland ”kört” med senare tider i eurovisionssammanhang. Har vi tryck på att höra melankoliska låtar så kan vi gärna lyssna till Kalinka eller andra ryska låtar. Eller varför inte finsk tango t.ex. Aavan meren tuolla puolen jossakin on maa...(Bortom oändligt hav?). Men man kan ju hellre höra på "Olen kuullut on kaupunki tuolla" dvs. ”Jag har hört om en stad ovan molnen”, som ju är en andlig sång. Man kommer osökt att tänka på Guds stad, det kommande Jerusalem, i ljuset av Johannes uppenbarelse.

Musiksmaken är ju mycket delad, vår familj skulle ha kunnat rösta på Tysklands låt för melodins skull (men utan ord och performance). Den finska låten skull vi gärna ha unnat mer poäng än 22. Den blev ju först i  sista ändan. Tyvärr vill det gå så för Finland fast låtarna inte är helt botten. Det året då Lordi sjöng i eurovisan, gissade vi att det skulle bli första plats och texten var ju lite grann kristen (?) beroende på vad Lordi menade själv och de andra "figurerna" var ju sympatiska.

"Operasång" som Sverige serverade senaste lördag klarar man sig inte med i Eurovisan fast en skicklig mezzo sopran Malena Ernman hade satts i elden. Sången var det inget fel på. Vår familj lyssnar gärna till olika slag av musik och gillar lättare andlig musik så som gospel lika mycket som psalmer samt klassiskt. 

Låten"Ein bissjen frieden" tyckte många om i tiden, då den framfördes i eurovisionen. Det tvistades till och med i Hbl:s spalter om litet fred på jorden skulle vara ett steg mot det bättre eller inte.

Tyvärr har eurolåtarna blivit kommersiella och man har följt mer tidens anda än skapat musik, som på något vis skulle vara specifikt för de olika länderna. Vi kan hålla med Jani Edström, när han skriver: inte är det euro (eftersom också utomeuropeiska länder är med) och inte är det visa (eller så mycket annat i musikväg) heller. Håller med Benny Andersson som visserligen vann med Abba 1974 men som ändå tvingas konstatera att inte handlar det så mycket om musik mera. Och man kan tillägga, att Björn Ulvaeus tidigare hörde till en musikgrupp som hette Hootenanny singers. Den sjöng bl.a Evert Taube och en del gospelmusik. De flesta sångartister har haft kristen sång och musik i sin repertoar.

Alf Lindberg

Kolumnen i maj månad

Förnyade Hbl förutspår långt liv för pressmediet

Det sägs ofta att de nya medierna t.ex. internet håller på att slå ut pressmediet. I Helsingfors kyrkliga samfällighet nedlade man personaltidningen Epistola för en tid sedan. Det finns fortfarande många av personalen, som saknar sin tidning.

I Usa och Europa har olika dagstidningar haft problem redan länge och en hel del tidningar har lagt ner sin verksamhet medan andra ståtar med stora sparbudgeter. Vår kära fiende Sverige, som gjort klokt när det gällde övergången till euron och som också i övrigt varit ett steg före Finland i allt annat utom friidrott skär för tillfället ner personal och pengar i tidningsbranchen.

Hufvudstadsbladet, som ändrade på sin tidnings lay out samt innehåll har antagit utmaningen som de nya medierna ställer och konceptet är också klart, det är en kombination av papperstidning och nättidning. Den här kombinationen har hämtat fler läsare av Hbl än förut. Det är chefredaktören Hannu Olkinuora som står för det här nya konceptet och han sågs också nyligen ute på gatorna och gränderna som utdelare av det nya Hufvudstadsbladet tillsammans med sina adepter.

Så här säger Marit af Björkesten på ledarplats i det första förnyade numret av Hbl 11.5.2009: - Det kanske viktigaste är att intresset för journalistik inte tycks ha minskat. Speciellt kvalitetssatsningar lockar läsare – i själva verket har många tidningar en större publik än någonsin tidigare om man räknar ihop papperstidningens och webbversionens läsare. Ingenting tyder heller på att papperstidningen skulle dö därför att läsarna hellre själva leker journalister på nätet. Tidningsdöden är inte primärt en läsarkris utan ett finansieringsproblem.

Helsingfors prosteri kör också med flaggan i topp såväl, när det gäller våra församlingars Johannes, Matteus och Petrus tidningar som hela prosteriets egen tidning Helsingfors Extra, vilken utkommer nästa gång 11.6.2009 i samband med Borgå stifts tidning Kyrkpressen.

Trevliga lässtunder!

Alf Lindberg

Vinterkolumnen

Strukturomvandling och svenska rum

Pensionerade prosten Daniel Prost från Vasa startade en diskussion om Svenska rum i sina kommentarer till Carl-Axel Palmgrens blogginlägg på KP bloggen. Enligt min tolkning menade Prost i detta sammanhang sakrala  Svenska rum eller svenska kyrkorum. Jag förstår det som gudstjänstsrum eller kapell i första hand. Prost kom in på ämnet strukturförändringen i Helsingfors kyrkliga samfällighets svenska församlingar och hans avsikt var antagligen att kommentera de förändringar i församlingsstrukturen som trädde i kraft 1.1.2009: då blev sex svenska församlingar tre. Två helt nya församlingar Johannes församling och Petrus församling grundades. Johannes består av de gamla församlingarna Norra- och Södra svenska samt Tomas, medan Petrus församling består av gamla Lukas och Markus. Matteus församling kvarstod, men erhöll den av Helsingfors annekterade delen av Sibbo och en liten kil från Vanda. Som följd härav hamnade Östersundom kyrka och begravningsplats samt ett församlingshem på Matteus område.

Prost frågade bl.a vilka de såkallade svenska rummen  är i Helsingfors och Esbo samt Vanda. I dessa har de svenska församlingarna full bestämmanderätt.

I Helsingfors har vi bara tre sådana svenska rum med ovannämnda defintioner om man alltså frånser vissa församlingshem, där det firas gudstjänster också. Det är precis som Prost nämnde S:t Jacob och Tomas kyrka i nuvarande Johannes församling samt dessutom Lekholmens kapell. På gamla Markus församlings område fanns inte svenska rum och i Matteus  finns inte heller. Dessa två församlingar levde (Markus) och lever (Matteus) på de finska församlingarnas villkor. När det gäller grannkommunerna finns på Vanda svenska församlings område  S:t Martins kapell i Myrbacka kyrka, som ursprungligen inte var planerat till att bli ett svenskt rum. Men efter att Vanda svenska fört förhandlingar med den finska församlingen i byggskedet ändrades ritningarna och S:t Martins kapell blev ett svenskt rum. På Esbo svenska församlings område finns två svenska rum, nämligen Hagalunds kyrka "svenska rummet" och Olars kyrka svenska sidan.

Diskussionen som först enbart fördes mellan Daniel Prost och Carl-Axel Palmgren gav anledning till en hel del kommentarer av olika personer, där man gjorde utvikningar åt olika håll. Monica Pensar Granroth gick in på kvinnoprästfrågan och citerade en intervju med lektor Irma Anner,som tjänstgjort i Lukas. Intervjun gjordes av hennes dotter Rea Anner, nyligen pensionerad från Vanda svenskas informationsämbete, men ännu med i mångt och mycket som gäller församlingen.

Diskussionen förvandlades till en diskussion om nostalgiska minnen från Lukas församlings första tider kring 1960-talet. Prost kom med en hel del minnesbilder av vilka en del var mycket intressanta. Det nämndes också många namn på personer, präster, tjänsteinnehavare och lekmän, som verkat i Lukas församling och stannat i mångas minne: Lasse Viktorzon, Paul von Martens, Sölve Anner, Irma Anner, Åke Eriksson, Bo Wilenius, Ulf Särs och man kunde nämna många fler.

Man kan kanske säga, att en skiljelinje för en ny tid i församlingslivet här i Helsingfors utstakats i och med strukturomvandlingen. Den gamla strukturen lyser i viss mån igenom, men t.ex. i  Johannes församling har man inte församlingsdistrikt som i Petrus utan man talar om verksamhetspunkter. Nya logon håller man också på att skapa: Johannes logo kommer att bli ett hjärta med örnens vingar och ett kors ovantill. I Petrus församling blir den nya logon givetvis "nyckeln" dvs. himmelrikts nyckel, som lärjungen Petrus innehar. I samfälligheten pågår dessutom en förnyelseprocess av det visuella utseendet, som gäller färg och form, logon och brands m.m. Man önskar komma överens om ett enhetligt visuellt utseende utåt, i bl.a publikationer, logon m.m.

God fortsättning på år 2009!

Alf Lindberg

Höstkolumnen

Non fighting!

- Det moderna samhället tillfredställer praktiskt taget alla behov och till och med skapar nya behov. Men behovet, att hitta en mening med livet blir inte tillfredsställt i vårt skenbara välfärdssahälle, skriver verksamhetsledaren från Non Fighting Generation ry i Helsingin Sanomat strax efter skottdramat i Kauhajoki. Han efterlyser, som många andra effektiva åtgärder för att förhindra ytterligar våldsdåd av typen Jokela och Kauhajoki. Från myndigheternas sida lovar man åtminstone  restriktioner till nuvarande lag om innehav av vapen, särskilt handskjutvapen.

Däremot skulle man behöva en fullständig ändring av livsstilen! Församlingarna, som reagerat föredömligt genom sin krisberedskap och information, borde nu också aktivt gå in för att inte enbart höja sin profil med sin krisberedskap, utan genom att gå ut på gator och torg för att sprida det glada budskapet, budskapet som talar om en framtid och ett hopp. Ungdomen mår illa i dag, de är rotlösa. Vart försvann allt som var självklarheter i tiden i våra skolor? Bordsbönen försvann och morgon andakterna förvandlades till morgon samlingar, vilket ju förstås i dag kan motiveras av att vi blivit en del av den mångkulturella världen. Men det var ändå bara början till en långtgående sekulariseringsprocess.

Varför stiger vi inte upp från vår dvala, för att som en man och en kvinna fördöma TV våldet? Vi måste kräva, att politikerna vidtar åtgärder för att skydda våra barn och vår ungdom från detta gissel! Internet behöver också tyglas! De unga behöver gränser och gränsdragning, de behöver kärlek och uppmuntran. De behöver framförallt något de kan tro på, något som är beständgt och som kan skapa en trygg gemenskap.

Alf Lindberg

Sensommarkolumnen

Lyckans skuggor?

- Freden i all ära, men det ska vara annan nytta av EU också rubricerar Björn Månsson sin ledare i Husis 17.7.2008. Det är först då man kan påvisa mer konkret nytta som medborgarna låter sig övertygas och upplever unionens existens och verksamhet legitim, skriver Månsson.

I en tecknad serie i Helsingin Sanomat 17.7.2002, frågade sig seriefiguren om någon har räknat ut hur mycket det kostade för Finland att övergå till euron. Landet köpte valutan dyrt och seriefiguren i ”Lyckans gåvor” undrade sedan hur mycket mer det hela kommer att kosta när man efter tjugo år går tillbaks till mark och penni. Och hur gick det? Ja man vet inte ännu, men i detta nu, kanske man kunde tala om ”lyckans skuggor” ?

Prishöjningarna och inflationen har i dag blivit ett plågoris för folket. Bostadspriserna är högre än någonsin, likaså hyrorna och våra matpriser toppar världsstatistiken. Lönerna har släpat efter redan länge och varje liten löneförhöjning har strax blivit ”uppäten av olika prisförhöjningar”. Matköerna har vuxit enormt och ute i Europa har människorna redan börjat demonstrera. Utanför EU rapporteras också motigheter. I USA har man fått börja lägga om sin livsstil och folket flyttar från sina egnahemshus in till städernas centrum. Det lönar sig inte längre att pendla och köra in till jobbet i sina bilar på grund av bränsleprisen. Cykeln och skotern har kommit till heders.

Situationen i vårt eget land belastar förstås i hög grad församlingarnas diakoni, som nu har fått ta emot alltfler hjälpbehövande. Förut skötte församlingarna många av de funktioner som samhället sköter i dag. Sedan tog kommunen och staten över. Man frågar sig om cirkeln är sluten?

Man frågar sig också om allt är EU:s fel? Det är en hel del saker, som EU inte kan påverka, enligt Björn Månsson, inte åtminsone direkt, men nog indirekt. Kyrkan har skött sina angelägenheter väl. Nu håller man på med strukturomvandling i församlingarna dvs. samma sak som i kommunerna och i privata sektorn. Man försöker hitta någonslags stordriftsfördelar genom att slå samman församlingar till större enheter. Tillsvidare är åtminstone Helsingforsförsamlingarnas ekonomi god. Det är trots allt motiverat att försöka se längre fram i tiden? Det finns så många utmaningar för kyrkan bl.a det sviktande medlemsunderlaget, ett fenomen som är särskilt påtagligt i huvudstaden.

Efter en mestadels skön sommar, kommer hösten i våra svenska församlingar att betyda mycket arbete i strukturomvandlingens tecken. År 2009 blir våra sex svenska församlingar tre: Johannes och Petrus samt Matteus. Det är Norra svenska , Södra svenska och Tomas församlingar, vilka bildar en ny centrumförsamling ”Johannes”. Lukas och Markus blir ”Petrus församling”, medan Matteus församling kvarstår.

Alf Lindberg

Högsommarkolumnen

Förändringarna är nu ett faktum:

Johannes och Petrus grundas medan Matteus fortbestår

Förändringens vindar har länge blåst i vårt finländska samhälle: man sammanslår kommuner, man fusionerar bolag, man försöker förändra strukturerna i samhället för att motsvara tidens krav på effektivitet och lönsamhet. Kyrkan och dess organ har följt efter och många församlingar har redan sammanslagits i såväl vårt eget svenska stift som i de finska.

Det var de finska församlingarna i Helsingfors kyrkliga samfällighet, som ville skära ner församlingarnas antal och de svenska församlingarna. De svenska församlingarna följde efter för att inte styrkeförhållandena skulle rubbas. De finska församlingarnas antal minskar från 24 till 18 från år 2011.

I vår kyrkliga samfällighet finns sex svenskspråkiga församlingar Lukas, Markus, Matteus, Norra svenska  , Södra svenska och Tomas.. Från och med 1.1.2009 skärs antalet ned till tre. Fem av församlingarna sammanslås till två nya. Kyrkostyrelsen fattade beslut om detta i början av juni.

Norra svenska församlingen, Södra svenska församlingen och Tomas församling sammanslås och en ny församling med namnet Johannes församling grundas. Likaså dras Lukas och Markus församlingar in och istället grundas en ny församling med namnet Petrus församling.

Inom området för Petrus församling bor 7 800 församlingsmedlemmar och inom området för nya Johannes församling finns 12 300 församlingsbor. På Matteus församlings område finns 6168 församlingsbor, men kommer att öka med 400 i och med området, som tillkommer från Sibbo.

Ändringen i församlingsindelningen omfattar samfällighetens alla svenska församlingar utom Matteus. Urtima församlingsval kommer inte att förrättas. De nya församlingsråden utses på basen av jämförelsetalen församlingsvis vid senaste församlingsval, där varje församling får det antal platser som procentuellt motsvarar andelen av hela medlemstalet. Om rådet utsetts genom sämjoval väljer församlingsrådet sina representanter till det nya rådet.

Den så kallade organisationskommissionen utför församlingsrådets uppgifter i en församling som ännu inte finns till. Den företräder den nya församlingen och ombesörjer organisationen av den nya församlingens förvaltning till dess det nya församlingsrådet utsetts. Kommissionen utser bl.a valnämnden för valet av kyrkoherde. T.f. kyrkoherden i Södra svenska församlingen Tomas Ray har fått i uppdrag att sammankalla organisationskommissionen för Johannes församling medan t.f. kyrkoherden i Markus församling Allan Franzén fått motsvarande uppdrag beträffande Petrus församling.

Under utredningsskedet, som började år 2006 har man fått del av två utredningar på svenskt håll. Först var det Samuel Lindgren, som gav sitt utlåtande i början av år 2007. Han föreslog tre svensk församlingar, efter att ha   tagit ställning till alla tänkbara alternativ. Sedan följde utredningen av Roy Aller , som utgick från Lindgrens förslag med mer detaljerade förslag om hur det hela skulle gå till. Han avgav sitt utlåtande till Domkapitlet i Borgå stift innevarande år och till slut blev det nya förslaget sedan godkänt av kyrkostyrelsen. Efter att organisationskommittéerna blivit tillsatta samt deras sammankallare väntas man ta i tu med arbetets sista skede, som bör vara klart till år 2009.

Nu återstår det att se hur det hela sedan börjar fungera i praktiken. Även om församlingsgränserna ändras, så kommer den gamla strukturen att finnas åtminstone delvis kvar t.ex. i form av distrikt med egen präst. Sålunda finns det möjligheter att hemkänslan i den gamla församlingen kan kvarhållas. Vilka ekonomiska inbesparningar man sedan kan åstadkomma får vi också se. På sina håll har man varit mycket entusiastisk att förnya församlingsstrukturen, medan man på andra håll förhållit sig mer skeptisk. Det hela har i alla fall framskridit utan större konflikter och vi hoppas på ett gott resultat när allt blivit klart.

Alf Lindberg

Sommarkolumnen

Kyrklig blogg på prosteriets hemsida?

År 1997 var Internet redan fullt av hemsidor (home page) och man byggde upp kommersiella samt andra portaler. Helsingfors prosteri var tidigt ute med sin första hemsida, tätt följd av den egna kyrkliga samfälligheten. När sedan vårt svenska prosteri gick med i samarbetet med de finska enheterna kunde man börja tala om en lokal svensk kyrklig portal i Helsingfors.

Jorn Barger var den första, som talade om en blogg eller som hans term löd ”weblog” (en webbloggbok). Det var en beteckning för ett nytt slags användning av nätet. Chefredaktören för Infosift Jesse James Garrett började följande år uppgöra listor på liknande sajter (”site” bloggens placering eller status i Internet.) Garrett skickade vidare sin lista för publicering och plötsligt skjöt intresset för bloggarna och bloggandet upp i höjden. Termen ”blog” blev vedertagen medan den som skrev bloggen kallades för ”blogger”.

Bloggandet växte snabbt runt om i världen och år 1999 grundade Brigitte Eaton en lista, till vilken man försökte samla alla bloggar i världen. Eatonweb Portal bildades. För att komma med på listan fanns ett kriterium:   webloggen måste innehålla daterade skivelser (”dated entries”). Då började man diskutera vad en blogg riktigt är. Den diskussionen förs ännu i dag.

Småningom uppstod ett nytt slag av medium i samband med Internet, som kan betecknas mycket demokratiskt och öppet. Det hör till demokratins väsen, att kunna uttrycka åsikter och också disputera. Vid sidan av vad man kanske kan kalla allmännnyttiga bloggar, har också uppstått mer personliga bloggar i dagboksstil. I praktiken har det sedan uppkommit en del spelregler också.

Bloggliknande dagboksanteckningar förs bl.a av    f.d. politikern och ministern Arja Alho. Hon för samhällelig dagbok och tar ställning till olika politiska frågor. En sådan här blogg hör politiken till, men man kunde ju också föra en kyrkopolitisk blogg?   Företag inom informations- och konsultbranschen har även egna bloggar.

En enkel definition av ordet blogg är: Bloggen är en sajt, som uppdateras regelbundet så, att det nya materialet placeras upptill på sidan.

Borgå stifts egen tidning Kyrkpressen erbjuder sina läsare möjlighet att blogga gratis på sin sajt. Det är ett gott anbud, som alla kyrkligt intresserade präster och lekmän kan nappa på. Likväl tycker jag, att i en så pass stor kyrklig samfällighet som vi har i Helsingfors, med anspråk på interaktivitet på sin hemsida, också skulle kunna byggas in möjlighet till personliga bloggar för den, som så önskar. Varför inte i vår lokala svenska portal alltså i det gemensamma svenska församlingsarbetets hemsida (Helsingfors prosteri)?

Så här, kunde man eventuellt höja församlingarnas och kyrkans profil bl.a i samhällsdebatten och inspirera medarbetarna till olika ställningstaganden i t.ex. tros-, etiska- och diakonala frågor. Alla tillönskas trevlig och varm sommar!

Alf Lindberg

Kolumnen i maj

Helsingfors svenska centrumförsamling?

Man vill spara pengar, man vill lätta på förvaltningen och organisationen. Här några av huvudargumenten i den pågående strukturomvandlingsprocessen i Borgå stift. Kommunerna förvandlas, församlingarna måste följa efter.

Man söker den förvaltning, som ger de bästa förutsättningarna för en bra skötsel av kyrkans uppgifter inom ett område. Kyrkan förkunnar Guds ord i enlighet med sin bekännelse, förvaltar sakramenten samt verkar också i övrigt för att utbreda det kristna budskapet och förverkliga kärleken till nästan. I regel har det varit så, att församlingens område skall sammanfalla med kommungränsen.

Borgå stifts geografi förändras och domkapitlet föreslår just nu sammanslagningar av fyra församlingar på Kimitoön och här i Helsingfors kommer av allt att döma de svenska församlingarnas antal att minska till tre. Dessutom föreslår domkapitlet, att Pargas svenska och finska församling, Nagu församling, Korpo församling, Houtskärs församling samt Iniö församling skall ersättas av två församlingar nämligen Västra Åbolands svenska och Länsi Turunmaan suomalainen seurakunta.

Alla sagda nya församlingar föreslås ha kapellförsamlingar. Osökt inställer sig frågan om man då i själva verket lättar på organisationen, men för att inte spräcka upp församlingsidentiteten allt för mycket är kapellförsamlingarna säkert motiverade. Likaså blir församlingens område inte plötsligt så stort, när det också finns de här mindre enheterna. Hemkänslan bibehålls bättre.

De finska församlingarna i Helsingfors kommer att skära ner antalet församlingar från 24 till 18 (-6) ett av de mer moderata alternativen. Därmed har man på svenskt håll trots allt ansett, att man inte kan behålla status quo. Efter två förtjänstfulla utredningar, först av Samuel Lindgren och sedan av Roy Aller , har man stannat för tre svenska församlingar istället för sex (-3). Som en randanmärkning kan man konstatera, att också Olaus Petri församling och Tyska församlingen tillhör Helsingfors prosteri. Dessa två församlingar tillhör Borgå stift, men inte Helsingfors kyrkliga samfällighet. Till Helsingfors prosteri kommer att höra sammanlagt fem församlingar.

Namnfrågan har varit ett ganska omdiskuterat enskilt problemen i Helsingfors. Utredningsmannen Roy Aller föreslår, att den nya svenska centrumförsamlingen, bestående av Södra svenska, Norra svenska och Tomas, skulle heta Johannes församling. Man frågar sig om den svanska centrumförsamlingen helt enkelt skulle få heta Helsingfors svenska centrumförsamling? Lukas och Markus församlingar föreslås heta Petrus församling medan Matteus församling ju behåller både namn och område.

Tidtabellen för de svenska församlingarnas del är snabb, man försöker få reformen slutförd till år 2009, utan att behöva föranstalta urtima val. De finska församlingarnas strukturförändring är också redan långt på väg, men siktet är inställt på år 2011.

En av de viktiga frågorna för den svenska centrumförsamlingen kommer att vara placeringen av det nya kyrkoherdeämbetet eller pastorskansliet. Alla tre församlingar, som berörs har jämställda kanslicentra, på så väl goda platser som med funktionella utrymmen. Ingen församling borde få bli ”överkörd” utan beslutet borde tas i samförstånd.

Alf Lindberg

Påskkolumnen

Resa i den sjätte dimensionen

Albert Einstein, en av världens främsta fysiker, föddes i Tyskland till en judisk familj, som dock inte kan kallas för religiös. Det finns många olika åsikter om Albert Einstein trodde på Gud eller ej. Men som den framstående vetenskapsman han kom att bli, kände han otvivelaktigt aktning för skapelsen och skaparen. Han ansåg, att världen var så komplicerad att den inte kunde ha kommit till av en slump.

Redan som pojke sysslade Albert med frågor, som var gåtfulla ock mystiska. Han blev bl.a mycket intresserad och inspirerad av kompassnålens egenskaper och fantiserade redan som 16 åring om att ”surfa” i tiden. De teorier, som Albert Einstein senare år 1905 och 1916 framlade kallades för relativitetsteorierna och berörde särskilt eldynamiken som gällde olika kroppar stadda i rörelse. Teorierna inspirerade till reflektioner om vad som händer när ljusets hastighet blir överskriden, ett tillstånd som man inte kunde nå förutom i laboratorieförhållanden. Sciencefictionförfattarna använde sig flitigt tanken, att kunna göra resor i tiden, då tid och rum inte existerade. Det här tillståndet kallades för sjätte dimensionen.

Hur skulle en resa till Golgata under påsktiden gestalta sig?  Det har gjorts många mer eller mindre lyckade försök, att berätta Jesu livs historia: allt från Jesus superstar till Mel Gibsons film ”The Passion of the Christ”. Den senare filmen kan ses, enligt docent Matti Myllykoski vid HU, som en mytologisk version av den judiska profetens martyrdöd. Myllykoskis uttalande skvallrar om vad den teologiska fakulteten kan tänkas stå för ännu i dag: Jesus var inte bara en profet, utan han var Guds son, Messias, Kristus, försonaren som led en grym död för vår skull. Enligt historieforskaren fil.dr Mirkka Lappalainen, assistent vid HU, har männsikorna förändrats otroligt litet från Jesu tider. Vi har sett skrämmande exempel på grymhet och våld också här i Finland under de senaste tiderna.

Man har också spekulerat i hur Jesus egentligen såg ut. Svepduken i Thurin ger en fingervisning medan t.ex. Dennis Hooper har försökt sig på att göra en databild av Jesus. Den rekonstruktionen påminner om de bilder av Jesus, som vi är vana att se. Som gemensam nämnare kan man notera den milda blicken, som trots det inte är undergiven. Oberoende av hur Jesus verkligen såg ut, var han slagen och bespottad för våra överträdelser, för att vi skulle få frid. P.g.a. Jesu lidande och död kan vi få förlåtelse och bli helade av Gud.

Via Crucis eller Korsets väg spelas igen på påsklördagen på våra gator i Helsingfors centrum. Tyvärr, är det annars intressanta passionsdramat inte så barnvänligt. Via Crucis startar på påsklördagen från domkyrkans trappor (vid Senatstorget) kl.21 Passionsspelet avslutas också på samma plats.  Kl.23 inleds i Gamla kyrkan en gemensam mässa i påsknatten för hela det svenska prosteriet. Efteråt blir det påskfest i församlingshemmet på Bulevarden 16 B.

I Lukasevangeliet 24:13-31 berättas om lärjungarna som vandrar på vägen till byn Emmaus. De fick erfara, att Jesus hade uppstått från de döda. De var oroliga över allt som hänt och på vägen sällade sig ”en främling” till deras sällskap. De kände inte genst igen Jesus. Då sade lärjungarna: stanna hos oss för det blir kväll. När lärjungarna såg hur Jesus bröt brödet kände de igen honom. En av konsthistoriens mest kända målare Rembrandt Harmensz van Rijn (1606-69) från Holland  har i en av sina mest berömda målningar ”Kristus i Emmaus” 1648 tolkat passionens smärta och det stilla undret av igenkännadet vid aftonmåltiden i Emmaus. Målningen väcker till andakt och eftertanke, samt tro på hoppet som tillhör oss alla.

Glad påsk i hoppets tecken!

Alf Lindberg

Midvinterkolumnen

Jesus är med oss också i vardagen

Som känt genomför församlingarna i Helsingfors en kampanj med temat Tro, hopp och kärlek under åren 2007-2009. Målet är, att föra fram frågor om tro och värderingar genom nya kanaler, så som reklam och webbsidor. På KP bloggen finns en kampanjblogg, där man kan diskutera de här frågorna.

Kampanjen har fått stor uppmärksamhet och både ris och ros i olika forum. Tidningen Metro, med ganska stor upplaga och spridning i huvudtadsregionen, noterade 16.1.2008 kampanjen i en kolumn av Jaakko Heinimäki. Han skriver bl.a följande: - Det hjälper inte med ståtliga kampanjer, om kyrkan ej har annat att erbjuda en längtande själ än ”jumppatimmar”. Som exempel använder teologen och frilansjournalisten Heinimäki Mosabacka kyrkas program för vecka 3  2008, vilken han citerar från tidningen Kirkko ja Kaupunki.

Jaakko Heinimäki skriver i sin kolumn, att han inte hittade annat program i sin hemkyrka under veckan än olika gymnastikevenemang, körövningar, pojkklubbar, innebandyövningar samt stickkretsar och andra kretsar med högst alladaglig verksamhet, AA klubb samt en så kallad cheerleaderklubb. Inte ens en mässa fanns det på söndagen ondgör han sig över. Till saken hör att Mosabacka kyrka är en av Malms finska församlings många kyrkor, där det nog i de flesta förekommer gudstjänster och mässor minst varje söndag.

Heinimäki har förstås rätt i det, att kyrkan inte får urvattna budskapet eller dra sig bort från sina ”vaktposter” för att inte säga barriakderna. Men andlig hjälp samt diakonal hjälp står nog till buds i alla församlingar   t.o.m. som jour. Det finns jourhavande präster och diakonitjänsteinnehavare. I Mosabacka kyrka hittade åtminstone jag en diakonijour, när jag läste programmet i Kirkko ja kaupunki. Heinimäki borde ju veta bättre och om man tror att Jesus skall uteslutas från vår vardag, då missar man också en poäng. Jesus har ju lovat, att vara med oss varje dag, och även om detta ansluter sig till missionsbefallningen, så gäller det också på ett allmänt plan. Man kan hålla med den andliga sången och psalmen, som ofta citeras: Hela vägen går han med mig (psalm 395).

Jag studerade den svenska församlingen Lukas program vecka 3 och fann bl.a följande: Högmässa och terminsstart på söndagen och på vardagarna: Förbön och tack, körövning, måndagsbönegruppen, bönevecka i klubbrummet, Lukasklubben för män. Dessutom har församlingen en förbönstjänst, som fungerar per post. Olika församlingar prioriterar litet olika olika saker, men i regel finns det gudstjänter, kvällsmässor, högmässor och prosteriets Tomasmässa (det finns också en finsk Tomasmässa) m.m. Lukas församling prioriterar vad jag förstår böne- och förbönsverksamhet. Församlingarnas samtalstjänst har också telefonjour varje dag både på svenska och finska.

Församlingens uppgift är att föra det kristna budskapet vidare, men församlingen bildar också en gemensakap, ett hem för dem som tror på Jesus och för dem som söker honom. Alla är välkomna. Jaakko Heinimäki blev inte heller oemotsagd i tidningen Metro. 18.1.2008 svarade pastor Tapio Salonen från Järvenpää. Hans vittnesbörd var, att han kommit till tro just i Mosabacka kyrka i samband sin konfirmationsgudstjänst och under bl.a de program, som anordnades för de unga t.ex. volleybollkvällarna.

Alf Lindberg  

Nyårskolumnen

Ett självsäkrare folk trots tider av strukturell förändring

Helsingfors stad anordnade som vanligt nyårsmottagning på Senatstorget under ackompanjemang av dunder och brak från raketer, vilka skjöts upp runt omkring. Programmet, som var digert med såväl ”hipp hopp” som mer seriös körsång, televiserades. Publiken verkade trivas, fast det nya året betydde en hel mängd stora prishöjningar: t.ex. matpriset, bensinpriset, elpriset.

Julhelgens hejdlösa konsumtionsfest betydde säkert igen för många ”shoppare” tider av knapphet. Övergången till digi TV   har gett en hel del mer mynt i statens men främst de privata elektronik- samt filmproducent- och TV bolagens kassor, trots att allt mer människor säger upp sin TV licens. År 2007 sade 31970 finländska matlag upp sin TV licens.

Stadsdirektör Jussi Pajunens huvudsakliga budskap i sitt nyårstal, var att kommunerna nu är på strukturomvandlingens väg, som enligt honom kommer att stärka huvudstadsregionen genom eventuellt  kommande kommunsammanslagningar. Enligt honom kommer huvudstaden och grannkommunerna att bilda en starkare gemensam region.

Kyrkans representant, domprosten Matti Poutiainen från Helsingfors domkyrkoförsamling, en församling, som bildats av tre olika finska centrumförsamlingar, poängterade i sitt nyårstal bl.a följande: vi har livet Anno Domini i Herrens år 2008 framför oss med större självsäkerhet hos folket. 90 år av självständighet och ett eget språk och en egen medvetenhet bland folken i världen genom t.ex Mikael Agricolas verk, samt inte minst p.g.a. vår kristna tro, som vi varje årsskifte blir påminda om genom vår tideräkning, som börjar vid Kristi födelse. Domprosten Poutiainen avslutade sitt anförande med att välsigna det nya året på tre språk, finska och svenska samt engelska.

Alla läsare tillönskas en nåderik och välsignad fortsättning på det nya året!

Alf Lindberg

Kolumnen

                 Fridfull  jul!

Julkolumnen: Kyrkan som föregångare till demokratin i vårt land

Människans strävan till rättvishet gör demokratin möjlig, men hennens böjelse till orättvishet gör demokratin nödvändig. (Reinhold Niebuhr).

I norden fanns det ansatser till demokrati mycket tidigt, redan före kristendomen kom hit. Då beslöt fria män om fiskeställen, notvarpställen osv. Tinget var en av uttrycken för demokratin här.

Församlingen kom mycket tidigt också in i bilden med den lokala sockenförvaltningen, där församlingens kyrkoherde spelade en viktig roll. Idéerna om fokligt inflytande i förvaltningen fick småningom allt större betydelse och de finländska samhället utvecklades i enlighet med dessa strömningar. Kyrkan, som redan tidigt hade antagit ett vad man kan kalla demokratisk förfarande i förvaltningen  kom vid kommunreformen strax efter medlet av 1800-talet att bli en en modell för de nybildade kommunerna. Det andliga skildes från det världsliga. Schaumans nya kyrkolag beredde möjlighet för lekmännen att börja utöva inflytande i kyrkan.

Redan gamla Testamentet kände till att kyrkan behövde ha en förvaltningsapparat. I 2 Mosebok 18:14-18, 21 berättas om detta:

- Då nu Moses svärfader såg allt vad han hade att beställa med folket, sade han: vad är det allt du har att bestyra med folket? Varför sitter du här till doms ensam under det att folket måste stå omkring digfrån morgonen ända till aftonen?

Mose svarade sin svärfader: folk kommer till mig för att fråga Gud.

- De komma till mig när de hava någon rättssak, och jag dömer då mellan dem; och jag kungör då för dem Guds stadgar och lagar.

Då sade Moses svärfader till honom: du går icke till väga på det rätta sättet.

Både du själv och folket omkring dig måste jui bliva uttröttade, ett sådant förfaringssätt är dig för svårt, du kan inte ensam bestyra detta.........

21 Men sök ut åt dig bland allt folket dugande män, som frukta Gud, som hata orätt  vinning.. och sätt dessa till föreståndare för dem, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio.

Fridfull Jul och Gott Nytt År!

Alf Lindberg

Från nationell enhet till marknadssamhälle

Efterkrigstiden var en tid av nationell enhet, då alla människor drog åt samma håll. De tunga krigsskadestånden som ålagts Finlands folk måste betalas och var och en bidrog till detta. De politiska meningsskiljaktigheterna var möjligen mindre p.g.a detta, men storstrejken 1956 finns i de flesta personers minne, som fötts strax efter kriget. Då lekte den lilla pojken med några paket kaffe av varumärket ”Paula Paulig” det enda kaffet man kunde inhandla den tiden av sagda varumärke. Senare fick man t.ex i lanthandeln i Sibbo köpa Pauligs ”Sigill”. Andra kaffesorter fanns sedan småningom i handeln. I dag har alla matprodukter, kaffe eller vad det än är för livsmedel blivit mångdubbelt dyrare i vårt land efter att vi anslutit oss till EU!!

I Sverige behöll man kronan och blev inte överraskad av hutlösa priser i samma utsträckning. Lantbruks och andra eu-stöd, som följde medlemskap i unionen har visat sig kompliceradeatt få och nyttan har varit mer av marginell art.  Den lilla pojken satt under efterkrigstiden vid radioapparaten och lyssnade till farbror Markus och ”Mickey mus i sjönöd” samtdigt, som han förnöjt åt av de stora gröna äpplena. Familjen och dess små fokuserades av Arvo Ylppö och hans funderingar, som ledde till att minstlingarna fick börja gå på moderskapsmottaggningar inom ett socialt nätverk med vaccineringar och uppföljning under den första uppväxttiden.  Familjerna fick också ett startpaket med blöjor och täcken m.m. senare utbytbart mot en penningsumma om ca femhundra mark.  

Man bäddade möjligen för välfärdssamhället, vars dekadens i dagens läge är mer än välkänd. Nyfattigdomen började allt kraftigare göra sig gällande efter de olyckliga eu besluten i vårt eget land. 

På sextiotalet vidkände man inte mer legender som Elvis Presley då man i ungdomens iver och i demokratins namn erövrade gamla studenthuset. Därmed utbyttes Presley mot Beatles och Rolling Stones.Trots det hade Presley en stor skara beundrare. Numera är de personer som fanns med, välbärgade medborgare inom den makthavande eliten, som kanske inte har så stora sympatier för San Fransisco. Början av sextiotalet var mycket tragiskt med Kennedy mordet och notkrisen här i Finland.

Därmed sattes folkets enhet igen på prov och en så kallad profetia i Uleåborg varnade för sekulariseringen. En del av folket tog budskapet på allvar och man tände flitigt ljus på självständighetsdagen. Man kunde notera att det blev väckelse i våra församlingar. Biskop em. Erik Vikström uttalade behovet av andlighet och den andliga törsten som ett väckelserop hos Finlands folk, vid sin avskedspredikan.

I dag vidkänner sig bara få som var med om väckelsen i samband med Uleåborgsprofetian denna profetia. Kyrkans och församlingens medlemsantal minskar även om minskningen är mindre i de svenska församlingarna. De finska församlingarna planerar en omstrukturering med nerskärning av antalet församlingar medan de svenska församlingarna ser sig tvungna att följa efter.

Det kan vara vishet inför framtiden, men situationen skapar en hel del oro i kölvattnet och det finns inte bevis för att det hela skulle bli ekonomiskt förmånligare. Roy Aller heter den nya utredningsmannen, en pensionerad yrkesrevisor. 20.11.2007 blir det ett nytt möte med Aller och hans stödgrupp, samma grupp som Samuel Lindgren hade till sin hjälp.

Ekonomin har tett sig för våra församlingar i framtiden som en svår nöt att knäcka.Men skatteintäkterna ser dock ut att öka trota alla dystra prognoser! 

Frågetecknet gällande den framtida fördelningen av samfundsskattens kompensationen är  förstås gällande, men tillsvidare är också den större än väntat p.g.a. den gynnsamma ekonomiska utvecklingen.

En ändring av församlingsgränserna skapar knappast en bättre ekonomisk basis men blir kanske trots allt en nödvändighet. Vi får hoppas att buskapet om Jesus Kristus förblir oförändrat predikat också i fortsättningen och att vår rikskyrka kan samsas när det gäller ämbetsfrågan, så att inte kyrkan splittras.

Alf Lindberg

Upplevelsen framom auktoriteten

För var tredje finländare är tron viktig eller ganska viktig. I Helsingforsregionen minskar andelen till var fjärde, enligt en nyligen gjord forskningsrapport. I stadsdelen Berghäll minskar den ytterligare till var femte. Livet styrs inte längre av starka och nära band till människor och samfund. Man vill vara ung längre och uppskjuter processen att bli vuxen. Söker man sig till församlingen gör man det inte för traditionernas skull.

Dagens unga vuxna är enligt rapporten mindre religiöst inriktade än motsvarande grupp för tjugo år sedan. Fortfarande söker man livets mening men den personliga upplevelsen är viktigare än andliga auktoriteter. Tron kommer så att säga inifrån varför den kristna fostran blir mer problematisk. Forskningen gjordes bl.a genom en diger intervjuundersökning, enligt vilken t.ex. kyrkan upplevdes intolerant och gammalmodig.

Individuella val poängterades

En ny typ av andlighet kom fram i undersökningen. Den saknar kopplingar till den traditionella kristna tron. De unga vuxna poängterade individualism och individuella val, svåra värderingar för kyrkan att handskas med. Kyrkan poängterar kollektiv gemenskap.

Viktigt är också att kunna förverkliga sig själv. Dessutom önskar man jämlikhet och uppskattar så kallade universella, allmänna värderingar.Miljöfrågorna upplevs viktiga. Utmaningarna blir många för kyrkan,ja, kanske en helt ny teologi borde se dagens ljus? Samtidigt som man bör förstärka och stöda den kristna fostran t.ex. i hemmen bör man reformera såväl skriftskolarbetet som gudstjänsten samt modernisera församlingsverksamheten överlag med beaktande av de unga vuxnas synpunkter.

Alf Lindberg

Höstkolumn:

Tro och förtröstan bär ljus under mörkare tider

Att fira semestern i två delar betyder inte nödvändigtvis en störtdykning efter den andra delen även om fenomenet känns bekant. Det har dock hunnit hända en hel del under augusti månad, som man inte haft en aning om på stugan. Den normala info verksamheten har varit i goda händer och skötts väl.

Kyrkpressen, det svenska stiftets egen tidning, berättade nyligen intressanta nyheter, som bl.a. gällde biskop em. Martin Lönnebo och radbandet med pärlor, som han konstruerat för andlig övning. Bl.a. finns hans biografi nu tillgänglig i Fontana medias bokhandel. Boken är rubricerad ”Universums ödmjuka tjänare”. En ödmjukare präst än Martin Lönnebo får man nog söka med ljus och lykta. Hans inställning till livet och människan i alla sina svårigheter samt hans ljusa syn på välsignelse och glädje samt humor fick vi alla 650 anställda i den kyrkliga samfälligheten som ställt upp uppleva under en givande dag i samband med seminariet, vilket inledde församlingarnas höst år 2002 med välsignelse i fokus. I år blir det temaår igen.

Biskopen i Stockholm Caroline Krook har för sin del gett gott vitsord åt hemkallade Ingmar Bergman i sin nätblog. Hon skriver, att Bergmans verk har påverkat kyrkan överlag: han väjde inte för allvaret i livet och genom hans filmer har vi fått ett gemensamt språk för hur vi kan tala om skilda existentiella frågor.

Personligen faschinerades också undertecknad av Ingmar Bergman. Som ung teologiestuderande och timlärare i religion uppmärksammade jag särskilt Bergmans film ”Det sjunde inseglet” inspirerad av dåvarande assistenten i religionsvetenskap vid teologiska fakulteten Olli Alho, senare direktör för Finlands filmarkiv.  

Biskop Caroline Krook skriver vidare, att Ingmar Bergman har utmanat och hjälpt oss att bli bättre på att förmedla bilden av den kärleksfulla Gud vi tror på.

Tro hopp och kärlek blir temat i våra församlingar här i Helsingfors åren 2007-2009. Man har fått god erfarenhet av kampanjerna, som inleddes vid skiftet av millennium med en rad temaår bl.a. ”Välsignelse”.

Man vill nu särksilt lyfta fram de stora kyrkliga helgerna jul och påsk. Kampanjen startar julen 2007 med temat ”tro” samt ett arbetstagarseminarium i oktober.

Vi hälsar hösten välkommen!

Alf Lindberg

Sensommarkolumn:

  Medier och makt

Helsingin Sanomat skrev 22.7.2007 en artikel om ”mediegurun” Rupert Murdoch, som äger en internationell mediekoncern med namnet New Corporation. Murdoch, som har börjat bygga upp ett kommunikationsimperium redan på 50-talet, startade genom att erhålla aktiemajoriteten i en tidning, som utkom i Australien. Han utvidgade verksamheten till Storbritannien samt USA. 1980 ”landsteg” han också i Kina. Pappersindustrin i Finland har varit en betydande leverantör av varor till Murdochs tidningar. Objektiva och obundna linjedragningar i tidningspolicyn har inte fallit så ofta i Murdocks smak, som nu önskar köpa upp också den seriösa ekonomiska tidskriften ”The Wall Street journal”. Murdocks företag, som också omfattar företagssidor i Internet, har en omsättning om drygt 20 miljarder euro.

Samtidigt som en och samma person disponerar över ett så pass stort kapital som Murdoch, marknadsförs också världens största och dyraste semesterbostäder i Storbritannien och USA med 20-40 hektar tomtjord samt bostadsytor om 4000 – 5000 m2. Ett flygfält för helikoptrar, egen biografteater, bowling- samt squashhall hör till ett av paketen. Priserna rör sig kring 100 milj. euro.

Medan nyfattigdomen och matköerna växer är det något oroväckande, att det också i Finland verkar växa fram små eliter av människor med stor makt och mycket pengar. Den vanliga människan lever allt oftare i brist på de grundläggande sakerna som mat och kläder, bostad samt arbete. Där stat och kommun kommer till korta får kyrkans diakoni försöka komma in i bilden och fungera som socialbyrå. Den andliga nöden blir också allt större i samhället, varför kyrkan borde höja sin profil. Kyrkans röst måste kunna höras klart i samhällsdebatten. Det är positivt, att många politiska partier har antagit kyrkopolitiska program.

Alf Lindberg

Sommarkolumn:

Byråkratin stannade för blomstertiden

Kommitteérnas kommitté och byråkratin, vars främsta kännetecken är papperskriget samt de överlånga sammanträdena har nu tagit en paus. Vi har hört åtminstone ”Den blomstertid” sjungas på skolanslutningarna. I en av de närstående lågstadierna var programmet helt bra och talet inför sommaren likaså främst p.g.a. rektorns goda out-put. Däremot har man inte hört talas om blomsterpraktens skapare i våra skolor. Men, det är positivt att skolklasserna besöker kyrkan inför sommaren, vilket ju vittnar om att församlingen håller aktivt kontakt med skolan.

Globaliseringen har ställt stora utmaningar på såväl läroinrättningarna som församlingarna. Det mångkulturella samhället kan sägas berika livet, men samtidigt har livsåskådningsfrågorna fått en helt annan dimension än tidigare.

För tillfället blåser det politiska högervindar såväl i hemlandet som ute i Europa. Frankrike har fått en president som representerar högern och parlamentet ser dessutom ut att få en stark högermajoritet. I vårt grannland Sverige har däremot högerstyret fått hård kritik. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland väljer inte sina församlingsråd på politisk basis även om partipolitiken nog spelar en viss roll i själva valet.

Kyrkans röst borde höras klarare i samhällsdebatten samt i beslutsfattandet. Det viktigaste kyrkan har att ge är tron och förtröstan på Jesus Kristus samt en gemenskap i församlingen, som genom Jesus har andel i Guds tillkommande rike eller värld, som också i äldre politologi kallades för Guds stad.

Vi kan notera med tillfredsställelse, att många politiska partier har uppgjort religiösa eller kristna handlingsprogram och att kyrkan nog tas på allvar trots allt.

Alla tillönskas en varm och skön sommar!

Alf Lindberg